Kärlek är något som vi alla behöver. Kärlek är underbart, kärlekt är vackert. 

Den underbaraste känslan som finns är nog att vara nykär. Att känna att de finns någon där ute som betyder lite mer och är snäppet finare än alla andra. Men samtidigt är kärlek till en kille sååå fruktansvärt jobbigt och frustrerande. I början när man är nykär gör man inget annat än att tänker på den man tycker om. Vad som än händer eller vad som än sker kopplar man till den personen. Man både ser och hör personen överallt. Jag hatar att saknar och att vara saknad. Jag hatar att längta efter att få träffa en person. Samtidigt som jag älskar de. Att sakna någon är bra, de är ett tecken på känslor. De är så jobbigt att hela tiden gå och räkna ner dagar, timmar, minuter, till och med sekunder tills den stunden man träffas. Kärleken gör mig lycklig men samtidigt så deprimerad. De finns stunder då man behöver personen som mest, men de är dom stunderna som personen inte finns där, varför är de alltid så ? Kärleken är så svår att beskriva. Som vanligt så räcker inte de svenska språket till. Finns alltid jätte många frågor som jag alltid tänker på men jag finner aldrig nå svar.

När vet man om man är kär ? Hur vet man när man älskar den personen ? hur vet man när man träffat rätt ? Hur mycket vågar man satsa och hur långt vågar man gå ? Frågor som återstår obesvarade. De är sånna frågor som alltid dyker upp i mitt huvud. Varför tvekar jag ibland ? Varför känns de som om jag inte kan ge honom den kärlek han är värd ? Räcker jag till ? Hur vet man om man är en bra eller dålig flickvän ?  Hur kommer de sig att jag alltid tänker så när jag inte är i hans närvaro men tänker helt tvärtemot när jag är i hans närvaro ?

Nicklas ♥